Mitt barn...

Just det, mitt barn är inte vanligt "normalstört" som dom flesta andra ungar. Han har en diagnos, lätt utvecklingsstörning säger läkarna. Ja inte vilka läkare som helst utan det är kuratorer, Psykolog, specialpedagoger, neurolog, sjukgymnast, BVC och säkert någon mer jag har glömt att nämnt.
Det hänger tydligen ihop med en förlossningskada och det kan jag bara hålla med om att det är. När Emil skulle komma ut till verkligheten så fick han kämpa på rätt kraftigt. Fostervattnet gick på Lördags natten och han kom ut natten mellan Tisdagen och Onsdagen. Ett rent helvete var det, klart som fan att det var svårt, hade läkarna och barnmorskorna gjort sitt jobb så skulle dom ha tagit ett kejsarsnitt redan på Söndagen. Vad fan visste jag? Första barnet och papphelvete var i USA, när han väl kom till Sverige så satt han och böla och tyckte synd om sig själv för han hade ju Jetlag! Mer om detta en annan gång!



I och med det så försvåras dagarna för oss (jag och Emil alltså). Ta bara det här med gårdagen och då är det bara en väldigt liten händelse och det kan tycka vara en bagatell för er andra men det är det inte för mig.
Vi skulle gå till en restaurang för att äta mat med Ansa och hennes tonåring Johan. Emil är 10 snart 11 födda år men ungefär 8 rent mognadsmässigt. Det fanns ingen barnmeny och då bryter det ihop, nu har jag lärt mig att känna igen tecknen på vad som komma skall så jag och Emil gick därifrån. Har vi varit kvar så har Emil fått sett oss tre andra ätit och blivit mätt. Han hade börjat hoppa runt i soffan, sprungit in och ut från restaurangen, varit dryg på mig och petat, tjatat och varit precis som en treåring då. Jag klarar inte det, jag orkar inte det, Emil klarar det inte, Ansa och Johan skulle ha tyckt det varit obehagligt även om jag inte kan ta ansvar för deras känslor. Då blir det istället att jag väljer bort såna sociala trevlig sk normala saker som att gå på restauranger, hälsa på hos folk, gå på tex Zoo, tivoli mm. Han klarar inte stora folkmängder, han får det jobbigt med många intryck. Jag vill väl också kunna ha det trevligt med andra, jag vill också ha det så jävla mysigt men det går inte!

Nu kanske ni tycker att jamenvafaan, låt ungen hålla på så lär han sig så småningom att sitta still! Njaa riktigt så enkelt är det inte heller, han har även diabetes så när vi ska äta middag så får han en spruta och den ska han få ca en halvtimme innan mat. Får han ingen mat då så är det samma sak som att jag skulle ge han stryk! Det utsätter jag honom inte för!

En sak vet jag och det är att aldrig ta något för givet, inte ens om det verkar vara en bagatell för det kan vara ett rent helvete för den det handlar om.
Det jag vet är i alla fall att det som är av betydelse är kärlek, respekt och med lite tur även förståelse och empati. Jag känner med er som sitter i situationer, jag vill gärna hjälpa så som jag vill bli hjälpt, det gäller att ge och ta...det är det livet går ut på.

Nu ska jag rycka upp mig lite och ta min älskade besvärliga skitunge på en långpromenad till vår vackra Boulonger skog. Kanske friskluft kan få mig på humör igen.....ett gott humör menar jag förstås☺