Blodprov

Idag fick jag en kallelse till att ta det årliga blodprovet för att se om jag ska leva ett tag till eller är angripen av Cancer igen. Varje år, 2 gånger per år så går jag till Onkologen, till mammografi och till provtagningen för blodprov. Under 10 år ska jag göra det, normalt sett gör man det under 5 år men jag är med i en forskningsstudie och får alltså göra det under 10 år. Det känns väldigt skönt även om jag brukar bli på riktigt dåligt humör och stingslig innan jag får svar på proverna.

Nu har det gått 8 år, sen då? Det blir helt knäppt det med, att inte få komma till läkaren, att inte ta dom proven? Fast det är klart jag FÅR ta om jag blir osäker.

Min klass kompis Ann-Louise fick bröstcancer ungefär samtidigt som mig. Jag träffade på henne på onkologen och mammografin flera gånger. Hon blev "friskförklarad" precis som mig. När jag efter en viss tid var till onkologen på ett återbesök så var hon där igen, hon hade fått ett återfall. Hon hade tappat håret av cellgifter och var där för att få en dos cellgifter till....ingen rolig syn och jag mådde så dåligt när jag såg henne, jag mådde så dåligt för att jag kände mig så frisk, varför kunde inte hon också få leva och vara där för sitt barn? Varför överlevde jag och inte hon. I sitt huvud börjar man ifrågasätta våra olika behandlingar och metoder. Jag har ju för fan ingen aning om hur man behandlar, det finns hur många olika sorters behandlingar och metoder inom bara bröstcancer. Jag blir så arg av allt skit och på alla som tar allt för givet även om dom inte vet bättre eller inte vill inse.

Nu lever hon inte, det är jobbigt. Det är jobbigt för varje gång jag är på återbesök så kommer jag ihåg hennes min och tomhet i blicken. Det var precis som att hon visste att det inte skulle gå vägen den sista gången. En dag så kanske det är du som tittar på mig med beklagande ögon och skruvar på dig för att det är svårt att ta in dom helvetes våndor man känner. Dom förbannade biverkningarna av cellgifterna som ändå ska rädda liv. Man blir aldrig frisk från Cancer om man en gång har fått det beskedet, man blir aldrig frisk oavsett vad onkologerna säger. Innerst inne så lider man all helvetes kval emellanåt. Varje dag BH-skiten ska på så lider jag, det är inte kul att bli påmind varje dag. Varje dag jag ska sätta på mig en tröja och inte kan röra armen utan att det gör ont pga att läkarna har skurit i mig. Men jag lever och vill göra det ett tag till, njuta och må bra och se till att cellerna är ok genom motion och bra mat. Det är vad jag kan erbjuda och göra för mig och min kropp för att undvika sjukdomar.

Peace♥